När jag var barn hade jag en bestämd uppfattning om att jag skulle bli bondmora. Hos farmor på somrarna där det fanns kor satt jag och skrev många brev. Skrivandet och korna, ja hur outgrundligt formas  inte våra liv?
Författare blev jag, skrivandet skulle jag ha svårt att leva utan. Ko fick jag ingen, jag fick skapa en. Jujja Wieslander är ingen kändis, men Mamma Mu har blivit det. Nu får både hon och Kråkan inordna sig under mitt namn och min hemsida.

För Jujja är förstås inte bara Mamma Mu. Dagspöket, Lillebror och Billan och Giraffen med kort hals är mig lika kära barn. De föddes under åren då jag levde och arbetade med Tomas Wieslander. Han gick bort 1996. Det var under de åren vi också skapade alla sånger. Tillsammans med de begåvade musikerna Anders Ågren, Backa Hans Eriksson och Staffan Wiklander lekte vi i vår egen studio och producerade skivinspelningar som ännu lever vidare hos många barnfamiljer och förskolor.

Jag är intresserad av det som växer. Så brukar jag presentera mig. Och då menar jag själva det dynamiska växandet som barn, relationer och växtligheten själv alltid bjuder på. Jag lever på landet och natur o trädgård har stor plats i mitt liv.

Viktigast för mitt skapande har varit och är närheten till det växande och lekande barnet. Mina egna barn och barnbarn har fått stora fötter innan jag hunnit blinka. Men själv har jag stannat i växten. Små barn med sin knäppa humor, sitt allvar, sin glada nyfikenhet och oerhörda växtkraft är för mig det mest intressanta i världen.

Efter Tomas död har jag fortsatt arbetet med de gamla figurerna. Jag lever i en ny kärlek och nya barn har fötts. Vina Vina, pojken som är både på riktigt och på låtsas har nu blivit fem böcker. Hjördis, flickan som var jag, har blivit en karaktär i en bok. Fler är under arbete.

Kan du inte skriva en trädgårdsbok, bad förlaget mig när de kände till min kärlek till trädgården. De väntade sig nog en barnbok. Men boken kom att handla om just tankar om växandet och också om vissnandet. Om trösten i att det mest förgängliga är det enda beständiga. Sent i september blev ingen barnbok. Jag blev också ombedd att skriva om tankarna bakom mina barnböcker. Leka lite grann är en bok om barnets egen berättelse, hur det genom låtsasleken försöker förstå oss och världen. Men också om det viktiga – att få tillgång till ett språk för att kunna uttrycka sina tankar och känslor.